Impulser och längtan
Man skulle kunna kalla det en dröm, men det är mer än en dröm, det är en längtan så intensiv att den ibland söndrar sin egen grund. Den brukade komma till mig i form av röster från människor jag aldrig träffat men som jag ändå känner bättre än mig själv. De brukade knacka på när jag inte kunde sova, de talade och jag lyssnade. De ville alltid att jag skulle nedteckna deras historier. Jag brukade se fram emot detta, jag tog deras ord och förde dem fram i ljuset genom min penna. Dessa människor som jag fött fram men som samtidigt levde sitt alldeles egna liv.
De kommer inte så ofta nu. Jag hör dem i alla fall inte. När jag inte kan sova hör jag istället det susande ljudet av min egen puls. Som ett bevis på att jag lever. Det är högt, påträngande och fyller hela min hjärna med en enda tanke. Det måste sluta! Kanske är det den enorma kaffemängden som för tillfället ersatt blodet i mina ådror som gör det. Jag får svårt att slappna av, svårt att lyssna. De där människorna som gav mig till uppgift att skapa deras liv kan inte göra sig hörda genom bruset som är jag. Det gör mig lite ledsen, jag lyssna vidare på deras brättelser, skriva deras ord, men de är borta. Kanske väntar de på mig, men jag vet inte. Jag väntar, jag väntar på Sara och Linnea, på Sofie och på alla de andra ännu icke namngivna som kämpar allt de kan för att få mig att lyssna ännu en gång.
Sara hade i hela sitt liv velat bli författare.
Linnea hade aldrig velat något längre än fem minuter i sträck.
De var av olika sort.
Tillsammans blev de en helhet.
De var inte av samma skrot och korn.
De var skrot och korn.
Ensamma, subjekt utan mening.
Tillsammans, en sällan ifrågasatt självklarhet.
