Förmodligen så är det inte sant

När allt det där som inte ska säga liksom gör sig påminnt och bygger bo i både hjärta och hjärna. När allt det som jag vill göra mest av allt inte finner sitt utlopp utan istället imploderar i mina ådror. När det känns som att jag inte kan skratta, prata eller andas. När allt jag behöver är bekräftelse på att jag existerar och är bra. Det är då som jag vill mer än något att hoppet ska mota bort det förskräckliga ur min kropp och att allt ska vara helt fantastiskt underbart.

Men när jag inte får som jag vill och andningen mattas av en smula, då är det faktiskt det absolut näst bästa att vara på jobbet. Där kan man få en liten hand i sin och snälla ord som, om så bara för en stund, lagar mig. Då slutar jag att kräkas upp mina organ, jag slutar känna att förbannelsen, hopplösheten och ensamheten intar mig. En liten, liten stund kan jag le och vara mig själv igen.