Förmodligen så är det inte sant

Sara tar femtio kilo i bänkpress utan att darra. Man ska inte darra, man ska vara stark.

Sara äter en banan under tystnad och känner sig som Hulken. Stark och kanske en smula enkelspårig.

En stark fysik behöver inte innebära en stark människa.

Linnea är aldrig på gymmet men hon klarar det mesta ändå. Det är bara att knipa lite med tårna så spelar det ingen roll hur mycket hon darrar.

Det är hennes lindansargener.

Sara och Linnea jobbar på det där med fusion.

Sara har glömt kaffebryggaren på så det luktar bränt i hela huset.

Sara är en slarver, Linnea suckar och tar fram kartongen med stålull.

I hennes hjärna gnager Sara på tålamodet.

Sara jobbar hela dagarna, Linnea är lindansare på hemmaplan.

När hon kommer hem från jobbet slänger hon sin jacka i hallen precis på den nerv som Linnea inte längre orkar balansera på.

Sen pussar hon Linnea i nacken precis på det ställe som gör att Linnea orkar klättra upp igen.

Hon är ju trots allt en lindansare.

Att kämpa är visst överskattat. När man inte vill kämpa längre då, vad ska man göra då? Bara lägga sig ner och vänta? Det verkar visst vara på det viset. Så det är väl bäst att jag gör det då. Om än högst ofrivilligt väntar jag. Come, come, nuclear bomb?

Att kliva in på ett bibliotek är nästan som ett slags uppvaknande för mig. Det går upp för mig hur mycket jag missar, hur mycket som skulle kunna vara en del av mig och jag vill läsa allt. När jag strosar runt bland hyllorna hittar jag alltid böcker som jag redan läst men som jag av någon anledning finner det värt att läsa om. Egentligen är det dumt att läsa samma böcker igen, jag menar, hur ska jag då hinna läsa alla andra?! Men samtidigt är det underbart att återuppleva en bok som man redan har en kärleksrelation till.

Läsning hör liksom till sommaren tycker jag. Det är då som jag inte är upptagen med kurslitteratur utan kan läsa för mitt eget höga nöjes skull och i min egen takt. Det är lite på grund av detta som jag nu stoltserar med aningens röda axlar. Dagen har nämligen tillbringats i sällskap med Owen Meany ute på gräsmattan. 

En tripp till stadsbiblioteket senare så har jag material till att bränna hela min kropp. Det är bara att börja. Det är ljuvligt att vara ledig en dag som denna! 

Den tar sig olika uttryck, den där ambitionen. Ibland känns det som att jag kan allt och vill allt. Idag är det ambitiöst att ens orka gå upp, att ens andas. Att sen lyckas inte bara kicka igång kaffebryggaren utan att också äta en ordentlig frukost, det tog på krafterna rejält. Det är tur att jag inte har så höga krav på mig själv ibland.

Man skulle kunna kalla det en dröm, men det är mer än en dröm, det är en längtan så intensiv att den ibland söndrar sin egen grund. Den brukade komma till mig i form av röster från människor jag aldrig träffat men som jag ändå känner bättre än mig själv. De brukade knacka på när jag inte kunde sova, de talade och jag lyssnade. De ville alltid att jag skulle nedteckna deras historier. Jag brukade se fram emot detta, jag tog deras ord och förde dem fram i ljuset genom min penna. Dessa människor som jag fött fram men som samtidigt levde sitt alldeles egna liv.

De kommer inte så ofta nu. Jag hör dem i alla fall inte. När jag inte kan sova hör jag istället det susande ljudet av min egen puls. Som ett bevis på att jag lever. Det är högt, påträngande och fyller hela min hjärna med en enda tanke. Det måste sluta! Kanske är det den enorma kaffemängden som för tillfället ersatt blodet i mina ådror som gör det. Jag får svårt att slappna av, svårt att lyssna. De där människorna som gav mig till uppgift att skapa deras liv kan inte göra sig hörda genom bruset som är jag. Det gör mig lite ledsen, jag lyssna vidare på deras brättelser, skriva deras ord, men de är borta. Kanske väntar de på mig, men jag vet inte. Jag väntar, jag väntar på Sara och Linnea, på Sofie och på alla de andra ännu icke namngivna som kämpar allt de kan för att få mig att lyssna ännu en gång.

Sara hade i hela sitt liv velat bli författare.
Linnea hade aldrig velat något längre än fem minuter i sträck.
De var av olika sort.
Tillsammans blev de en helhet.
De var inte av samma skrot och korn.
De var skrot och korn.
Ensamma, subjekt utan mening.
Tillsammans, en sällan ifrågasatt självklarhet.