Dekadens
Man ska inte stampa på kakan. Det är simpel logik.
Det kallas komplettering
Sara tar femtio kilo i bänkpress utan att darra. Man ska inte darra, man ska vara stark.
Sara äter en banan under tystnad och känner sig som Hulken. Stark och kanske en smula enkelspårig.
En stark fysik behöver inte innebära en stark människa.
Linnea är aldrig på gymmet men hon klarar det mesta ändå. Det är bara att knipa lite med tårna så spelar det ingen roll hur mycket hon darrar.
Det är hennes lindansargener.
Sara och Linnea jobbar på det där med fusion.
Vad vore de utan varandra
Sara har glömt kaffebryggaren på så det luktar bränt i hela huset.
Sara är en slarver, Linnea suckar och tar fram kartongen med stålull.
I hennes hjärna gnager Sara på tålamodet.
Sara jobbar hela dagarna, Linnea är lindansare på hemmaplan.
När hon kommer hem från jobbet slänger hon sin jacka i hallen precis på den nerv som Linnea inte längre orkar balansera på.
Sen pussar hon Linnea i nacken precis på det ställe som gör att Linnea orkar klättra upp igen.
Hon är ju trots allt en lindansare.
Come, come, nuclear bomb
Att kämpa är visst överskattat. När man inte vill kämpa längre då, vad ska man göra då? Bara lägga sig ner och vänta? Det verkar visst vara på det viset. Så det är väl bäst att jag gör det då. Om än högst ofrivilligt väntar jag. Come, come, nuclear bomb?
När det är kris i Paris och hopplöshet i Västerås
Men när jag inte får som jag vill och andningen mattas av en smula, då är det faktiskt det absolut näst bästa att vara på jobbet. Där kan man få en liten hand i sin och snälla ord som, om så bara för en stund, lagar mig. Då slutar jag att kräkas upp mina organ, jag slutar känna att förbannelsen, hopplösheten och ensamheten intar mig. En liten, liten stund kan jag le och vara mig själv igen.
Det som jag inte ska säga
Plötsligt händer det
Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet.
(Hjalmar Söderberg)
Åter till passionen
Att kliva in på ett bibliotek är nästan som ett slags uppvaknande för mig. Det går upp för mig hur mycket jag missar, hur mycket som skulle kunna vara en del av mig och jag vill läsa allt. När jag strosar runt bland hyllorna hittar jag alltid böcker som jag redan läst men som jag av någon anledning finner det värt att läsa om. Egentligen är det dumt att läsa samma böcker igen, jag menar, hur ska jag då hinna läsa alla andra?! Men samtidigt är det underbart att återuppleva en bok som man redan har en kärleksrelation till.
Läsning hör liksom till sommaren tycker jag. Det är då som jag inte är upptagen med kurslitteratur utan kan läsa för mitt eget höga nöjes skull och i min egen takt. Det är lite på grund av detta som jag nu stoltserar med aningens röda axlar. Dagen har nämligen tillbringats i sällskap med Owen Meany ute på gräsmattan.
En tripp till stadsbiblioteket senare så har jag material till att bränna hela min kropp. Det är bara att börja. Det är ljuvligt att vara ledig en dag som denna!
Det är jag som bestämmer över mig själv
Om jag nu var någon annan än mig själv så skulle jag lägga ut en bild eller varför inte flera på det som jag shoppade men nu är jag ju inte någon annan. Så det blir inga bilder. Däremot blir det lite visdom, kom ihåg att det är du som är ansvarig för din egen lycka. Och sen, vem är det egentligen som har sagt att lycka inte kan köpas för pengar?! Det är ett synnerligen falskt påstående om du frågar mig, visst kan man köpa lycka. Visserligen tillfällig och flyktig sådan men det var precis det jag behövde idag!
Storheten
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/recensioner/article5404066.ab
Tradition
Sill och nubbe samt helan går. Kissa i buskarna, slagsmål. Trafikolyckor och fyllekörning. Midsommar är så väldigt många olika saker, beroende på vem man är. För min del var midsommar lika med storhelgstillägg och falafel i soffan på jobbet. Idag har jag gått hem i ett nästintill öde Västerås, inte alls bakfull eller med ångest. Bara rätt nöjd.
Rationalitet
Gång på gång får jag kväva min lust att kasta boken jag läser rakt in i väggen. En bok som jag tycker är bra, som jag njuter av att läsa. Den har inte gjort mig något. Ändå är det oundvikligt att den i alla fall en gång far med ryggen före in i tapeterna. Dessutom har vi den där tröskeln som jag lyckades slå i min tå i. Det är en i det närmaste obefintlig tröskel men ändå, på något vis var den i vägen. Den tröskeln blir nog aldrig mer sig lik efter alla de svordomar och förbannelser som den fick utstå.
Jag är normalt sansad och behärskad. Det kanske är åska i luften? Eller varför inte bakterier i mitt blod? Någon rimlig förklaring måste det finnas. Det bara måste det.
De var lindansare utan dess like
Nerverna låg utspända som ett koppel över köksbordet och blev spatserade på tills ägarna vred sig av obehag.
Linnea hade Saras hjärta i bröstfickan på sin urblekta skjorta.
Just när det bultade som mest blev det alltid framplockat, ompysslat och omhändertaget.
Linnea hade Saras hjärta i sin handväska, alldeles i närheten av hårsprejen.
Precis när det var på bristningsgränsen viskade hon lugna ord och smekte dess form.
Sara och Linnea rev ut ordbokens sida där 'ensamhet' stod förklarat och klev upp på köksbordet för att balansera vidare.
Ambition och prestation
Den tar sig olika uttryck, den där ambitionen. Ibland känns det som att jag kan allt och vill allt. Idag är det ambitiöst att ens orka gå upp, att ens andas. Att sen lyckas inte bara kicka igång kaffebryggaren utan att också äta en ordentlig frukost, det tog på krafterna rejält. Det är tur att jag inte har så höga krav på mig själv ibland.
Impulser och längtan
Man skulle kunna kalla det en dröm, men det är mer än en dröm, det är en längtan så intensiv att den ibland söndrar sin egen grund. Den brukade komma till mig i form av röster från människor jag aldrig träffat men som jag ändå känner bättre än mig själv. De brukade knacka på när jag inte kunde sova, de talade och jag lyssnade. De ville alltid att jag skulle nedteckna deras historier. Jag brukade se fram emot detta, jag tog deras ord och förde dem fram i ljuset genom min penna. Dessa människor som jag fött fram men som samtidigt levde sitt alldeles egna liv.
De kommer inte så ofta nu. Jag hör dem i alla fall inte. När jag inte kan sova hör jag istället det susande ljudet av min egen puls. Som ett bevis på att jag lever. Det är högt, påträngande och fyller hela min hjärna med en enda tanke. Det måste sluta! Kanske är det den enorma kaffemängden som för tillfället ersatt blodet i mina ådror som gör det. Jag får svårt att slappna av, svårt att lyssna. De där människorna som gav mig till uppgift att skapa deras liv kan inte göra sig hörda genom bruset som är jag. Det gör mig lite ledsen, jag lyssna vidare på deras brättelser, skriva deras ord, men de är borta. Kanske väntar de på mig, men jag vet inte. Jag väntar, jag väntar på Sara och Linnea, på Sofie och på alla de andra ännu icke namngivna som kämpar allt de kan för att få mig att lyssna ännu en gång.
Sara hade i hela sitt liv velat bli författare.
Linnea hade aldrig velat något längre än fem minuter i sträck.
De var av olika sort.
Tillsammans blev de en helhet.
De var inte av samma skrot och korn.
De var skrot och korn.
Ensamma, subjekt utan mening.
Tillsammans, en sällan ifrågasatt självklarhet.
Det handlar om mig
Det är ännu en anonym blogg om just ingenting. Välkommen till min hjärna.